Arbetsgivare och fackförbund sätter ramarna
Den svenska modellen innebär att det är arbetsgivare och fackförbund som gemensamt reglerar den svenska arbetsmarknaden. Det här sättet att reglera och styra över hanteringen av löner och anställningsvillkor är unikt för Sverige och det är således arbetsmarknadens parter som regelbundet samarbetar och förhandlar fram de aktuella villkor som ska gälla för arbetsmarknaden.
När en gällande kollektivavtalsperiod går mot sitt slut börjar en ny avtalsrörelse med syfte att skapa goda förutsättningar för nya avtal innan de gamla avtalen upphör att gälla. Under hela avtalsrörelsen pågår därför förhandlingar om nya kollektivavtal parallellt och det är fackförbunden och arbetsgivarorganisationer för respektive branscher som förhandlar om vilka löner och villkor som ska gälla för respektive bransch arbetsplatser.
Industriförbunden sätter märket
I skrivande stund är årets avtalsrörelse i full gång och kollektivavtal för respektive branscher förhandlas. Sedan 1997 är det industrisektorn som är normgivande eftersom det är den bransch som, internationellt sett, är mest konkurrensutsatt. När det är dags att förhandla nya kollektivavtal är det därför industrisektorn i Sverige som är först ut. Man brukar säga att det är industrin som sätter märket för löneutvecklingen för alla branscher vilket innebär att det är industriavtalen man sedan utgår från i övriga avtalsförhandlingar. Märket är således ett verktyg för en stabil och rimlig löneutveckling samt används som ett riktmärke för alla branscher i Sverige.
Kommande periods löneutveckling
Under slutet av oktober presenterade de fem facken inom industrin, IF Metall, GS, Livs, Sveriges ingenjörer och Unionen, sina krav i avtalsrörelsen 2023 vilket innebär att arbetet med Sveriges löneutveckling i övriga branscher påbörjats.
De fem facken kräver löneökningar om 4,4 procent. Därutöver vill de även se en särskild satsning på avtalens lägsta löner, vilka i ett ettårigt avtal ska öka med 1 600 kronor i månaden. Facken vill även se att mer pengar betalas in till arbetarnas deltidspension och tjänstemännens så kallade flexpension. Kostanden ska rymmas inom de redan satta 4,4 procenten.
Lönerna i Sverige har under de sista avtalsrörelserna stigit med omkring 2,5 procent vilket innebär att årets löneökningstakt påtagligt avviker från tidigare år. Industrifacken motiverar den högre löneökningstakten med att svensk industri går bra. De senaste åren har svensk industri ökat sina marknadsandelar utomlands, produktiviteten har utvecklats, investeringarna är stora och arbetskraftskostnaderna har inte stigit mer än i andra länder. Industriföretagen gör stora vinster och ligger just nu långt över det historiska genomsnittet samtidigt som sysselsättningen i Sverige är hög. En sammantagen bild gör därför att lönerna bedöms kunna öka i snabbare takt än i tidigare avtalsrörelser.
Vad kan vi vänta framöver?
Det första budet rörande märket är lagt och striden om löneutvecklingen är i gång. Med anledning av att märket är normgivande kan Sveriges alla branscher nu vänta sig intensiva förhandlingar mellan fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna.
Alla branscher ser olika ut och den goda utveckling som industrin för närvarande har och har haft kan inte riktigt sägas överensstämma med övriga branscher i Sverige. Vi befinner oss i en, minst sagt, turbulent och osäker tid med en framtid som kan te sig tämligen bekymmersam varför vi framöver kan förvänta oss att vissa branscher inte instämmer i att löneökningar enligt märket är rimligt.
Har du frågor som är kopplade till kollektivavtal eller annan arbetsrättslig utmaning? Våra jurister hjälper Er gärna! Kontakta oss här.
Comentários